Vet inte varför jag skulle börja titta igenom mina bilder på mobilen igår kväll men det gjorde jag. Hela våran sjukhustid for förbi mig och de hemska bilderna när Skruttan var jätte dålig kom upp. Jag vart helt kall och bara började att gråta det kändes så långt borta men ändå så nära. Jag började tänka om jag hade varit där tillräckligt för Skruttan när hon var så dålig, höll jag henne i handen och visade att jag var där. Jag har glömt kommer bara ihåg att hon bara låg och lät med sina igensvullna ögon. Jag kommer också ihåg att jag inte visste hur jag skulle göra för att få henne att må bättre. Jag mådde skit och hon hade ont i kroppen, så jag fick inte hålla i henne det som jag verkligen ville för att hon skulle känna att jag var där. Det var en jätte jobbig tid och jag fick aldrig riktigt tid att gråta och förstå vad som hände, man försökte att vara stark hela tiden framför Skruttan.
Känns bra att skriva av sig det är nog det jag behöver när jag mår så här. Hoppas att vi aldrig hamnar i samma situation igen.
1 kommentar:
Jag hittade er blogg idag..Hoppas allt kommer att gå bra för Skruttan..vad fin hon är..Vilka kämpar alla cancersjuka barn verkar vara..Min sambo har också en hjärntumör så på många sätt kan jag förstå hur ni har det..men ändå inte..jag kan inte ens sätta mej in i ur det skulle vara ifall det var mitt barn som hade cancer..
//Louise
Skicka en kommentar